december 02, 2011

Så långt ifrån frukost man kan komma

My head is spinning. I have to write this in Swedish. You can translate it via Google.

Skit. Det kändes bara... skit. Mappen som jag lämnade in i elfte timmen. En röd mapp som jag försökt blinga till lite. En mapp fylld med arbetsprover. En utbildning som jag funderat på att söka i flera år, men de kalla fötterna har alltid tagit över. Men inte nu. Inte den här gången. Känslan av att jag bara rafsat ihop något dröjer sig kvar. Sista minuten. Alltid i sista jävla minuten. Aldrig i god tid. Aldrig välplanerat. Jag blir så trött. Men nu är det i alla fall gjort, tänker jag och går därifrån med huvudet nedåtböjt i blåsten. Skit eller inte. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag chansade. Kommer jag inte in var det väl helt enkelt inte meningen. Då väntar något annat. Jag trycker bort den där känslan av längt som börjar någonstans nere i magtrakten. En längtan efter att fullfölja något. Alla kurser som jag läst och hoppat av. Alla funderingar jag haft på vad jag vill göra med mitt liv. Fotograferingen. Jo. Jag kommer alltid ha fotograferingen. Men det är ensamt. Det är bara jag och min kamera. Jo, jag får möta fantastiska människor. Jag får vara en del av en väldigt speciell dag, men när jag går hem vid midnatt är det bara jag och mina minneskort. Och det är helt OK. Jag gör något som jag älskar. Något som förhoppningsvis kommer att uppskattas i många år framöver. Av flera generationer. Men ändå. En längtan efter att ha folk runtomkring mig. Arbeta med andra människor. Kreativa människor. Inte som extrajobb. Inte under några timmar. Hela tiden. Det var därför jag sökte. Nu. Jag är redo för det här nu. Sedan kan jag försöka intala mig att det inte är någon större fara om jag inte kommer in. Jag kan upprepa det som ett mantra tills jag blir blå i ansiktet. Ska sanningen fram vill jag det här så mycket att det gör ont. Och så blev det bara skit av alltihop. Kackiga arbetsprover som jag får ångest av att tänka på. Men kanske kan de se igenom de där proverna. Läsa mitt personliga brev och inse hur mycket jag vill det här.

Kanske.

Kanske får jag ett brev ett par dagar senare där det står att man vill träffa mig för en intervju.

Kanske sitter jag vid ett runt bord två månader senare, på min födelsedag, och fingrar nervöst på min temugg medan jag försöker berätta om mig själv utan att darra på rösten. Utan att vika undan med blicken.

Kanske kommer telefonen att ringa en kall decemberdag när regnet piskar mot fönsterutan.

Kanske kommer en kvinnlig röst i andra änden fråga om jag varit nervös.

Kanske biter jag mig hårt i underläppen och svarar njaaaeee samtidigt som jag trummar nervöst med fingrarna mot skrivbordet och tänker lugnlugnlugnlugn.

Kanske säger hon att jag kommit in.

Att jag är antagen.

Kanske skriker jag rätt ut av glädje och börjar dansa runt i lägenheten där hela mitt liv ligger nerpackat i lådor.

Kanske.

Jag kliver på bussen och sätter mig långt bak. Höjer musiken i lurarna. Kopplar bort allt annat medan Hisingen far förbi och Håkan sjunger att man måste dö några gånger innan man kan leva. Jag tänker att det är sant. Jag tänker att efter alla jävligheter så måste det komma en ljusglimt. Jag intalar mig att det är så. Att det måste vara så. Hur ska man annars orka gå vidare?

Jag lutar mig tillbaks i sätet och blundar.

Det blir nog bra.

11 kommentarer:

Sofia sa...

Det kommer bli hur bra som helst. Att börja plugga (även efter misslyckanden och avbrutna kurser) när man är redo, är typ det bästa man kan göra! Även om det inte alltid känns så, så är det sant. Lycka till!

Miss Upsey Daisy sa...

Du kan Camilla. Jag vet det. You go girl!

Vesle Serena sa...

Så spennende, virkelig! Hva skal du studere? Det kommer til å bli utrolig deilig, få masse inspirasjon, møte de dyktigste mennesker. Lykke til :) Følger med spent fra Norge :)

Magpies at Sunrise sa...

fint! och klart att det kommer gå bra. Vad det nu än är!

Alexandra - Kärlek på tallrik sa...

Jag skickar dig en kram och ett lycka till! Hur det än går är du toppenbra, glöm inte det <3

Josefine Larsson sa...

Vad fint skrivet! Jag känner igen det där väldigt väldigt mycket. Kanske inte så kul för dig att höra hur en främmande människa känner, men...ibland kan det va det. Att man inte är ensam.
Om man är positiv som fan så går allting bra. Ibland är det väldigt svårt, men tro mig - det fungerar. Lev och tänk som om du redan blivit antagen, som om satt på bussen och rullade iväg mot nya äventyret. Visualisera. Det är göörskönt.

Fred, kärlek!

Victoria sa...

Lycka till! :D

tone sa...

lykke til, camilla :)

Vanja sa...

Jeg krysser fingrene for deg! Selv om jeg ikke tror du trenger det, med ditt talent.

A Swedish Gal sa...

Vad fina ni är allihop! Tack så jättemycket...

Alexander sa...

Ditt inlägg berörde mig.