augusti 29, 2014

FREDAG


Bovetepannkakor. Samma som igår. Fast plättar. Och en rejäl bit 85 % choklad på toppen. Den där tallriken var en veritabel massaker en minut senare. Om jag äter choklad i samband med carbs (istället för att äta choklad i samband med protein dvs kött) så reagerar magen inte. Lustigt att jag skriver ett inlägg här om hur min kropp hatar carbs och ja, min kropp reagerar på carbs, men det beror på hur och när jag äter det. Carbs till frukost - finfint. Protein till lunch - kalas. Carbs till middag - kanon. Det betyder att jag äter två helveganska glutenfria måltider om dagen och ett paleo (kött). Och kanske ett mellanmål med apelsin och mandlar på eftermiddagen. Och oftast någon form av efterrätt till carbsen. Typ havreglass eller veganchoklad. Ja, det är socker och ja, det kanske kan trigga ett beroende, men jag upplever att min hjärna kopplar bort alla tvångstankar på mat när jag helt enkelt ger kroppen det där som jag vanligtvis förbjuder den till vardags. Det är lite att avdramatisera maten och på sikt inte ens tänka på den förrän jag blir hungrig. Ätstörda hjärnor fungerar inte normalt. Förbud tenderar att göra saker och ting ännu värre. Socker är ju en kolhydrat (om än en jäkligt enerigirik sådan) och min mage reagerar inte på att jag äter det efter en rejäl potatissallad eller pastarätt. I samband med kött däremot - yeeesh. Jag får gravidmage. Sedan hade jag kanske inte tryckt i mig ett paket glass eller en chokladkaka om dagen om jag inte tränat upp en djävulsk aptit. Vad var nu det där ordet igen? Just det. Lagom. Lagom existerar inte just nu. Bilden ovan är ju ett fint exempel. Några plättar till middag. I beg to differ. Jag åt två sådana tallrikar och en chokladkaka + x antal riskkakor med jordnötssmör på till efterrätt. Jag har kanske legat däckad i en vecka, men aptiten är det inget fel på.

Nu är det mer än en vecka sedan jag tränade sist. Det riktigt kryper i kroppen. Jag längtar efter gymmet. Jag längtar efter att lyfta tunga saker. Jag längtar efter träningsvärk och adrenalinkicken efter ett avslutat pass. Gymmet är det enda stället där jag tänker på... ingenting. Det går inte att fokusera på något annat när du har en (relativt tung) skivstång på axlarna. Jag trodde aldrig jag skulle bli en gymråtta. Hade någon sagt det till mig för något år sedan hade jag skrattat så jag nästan kissat på mig. Gymmet? Gahahhahaa! Möjligtvis om man släpar dit min kalla döda kropp och placerar den där. Och nu lyfter jag och squattar och försöker lära mig pullups utan gummiband och det går trögt men det är skitsamma för jag älskar varje sekund. Jag älskar att testa hur långt jag kan pusha mig själv. Jag älskar att äta för att kunna träna, inte träna för att kunna äta. Tack vare styrketräningen har jag äntligen fått bukt med den snedvridna kroppsuppfattningen jag levt med sedan början av gymnasiet. Det är snart 20 år sedan. Jag har hatat min kropp mer än halva mitt liv. Det är så outsägligt tragiskt att jag blir helt ledsen när jag tänker på det. Vikterna på gymmet har hjälpt mig mer än vad en terapeut någonsin har gjort eller någonsin skulle kunna göra. Att lyfta har gjort att jag äntligen börjat förstå hur kroppen funkar och vad den behöver. Gymmet är min terapi. Fan billigare också. Att lägga ut bilder på mig själv här är ett led i att lära mig acceptera mig själv. Att jag duger precis som jag är. Oavsett hur jag ser ut. Den största klyschan av de alla. Men den stämmer ju. Vilket ju är en klyscha i sig. Antar jag.

1 kommentar:

carlssonkarlsson.com sa...

Fint att höra att du har hittat din väg. Heja dig!