mars 05, 2015

STEKTA ENDIVER MED MANDLAR OCH GRÖNMÖGELOST

Jag har blivit med kniv.

Detta är stora nyheter för

a) jag har aldrig ägt en ordentlig kniv

b) se ovan

Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om det här med köksredskap. Knivar har varit något jag ärvt och sedan slängt i någon låda. Jag har aldrig reflekterat över varför man har knivar i knivställ eller på magnetlist. Att de blir slöa och skadade av att ligga i kökslådan har aldrig ens slagit mig. Man ska inte utgå från att jag har värsta fancy pancy-köket bara för att jag har en blogg som handlar om mat. Jag steker i en panna som sjunger på sista versen och kokar i en kastrull jag snodde när jag var 22. Jag långkokar i en ugnsfast form jag hittade för en tjuga på Myrorna och jag dricker ur jordnötssmörsburkar – inte för att vara trendig, utan för att jag inte äger några glas. Glas är sjukt överskattat.

Jag äger en kökskniv. En styck. Gammal som gatan. Med den hackar jag allt. Eller, hacka är nog fel ord. Igår försökte jag med brutalt våld karva mig igenom en gul lök, slant och skar nästan av mig ett finger.

Jag tänkte som så att om detta inte är ett tecken på att jag ska köpa mig en ordentlig kniv så vet jag inte vad som är det.

Så jag gick till en affär som såg ut att sälja knivar.

- Hej, jag skulle vilja ha en kniv.

- Vad vill du ha för slags kniv?

- Typ… lönnmördare möter samuraj. En kniv som andas lite Kill Bill. Är du med mig?


Jag stod där i affären och provhackade på en bänk för det har jag hört någonstans att man ska göra. Nej, för ostadig. Nej, för klen. Nej, för klumpig. Är det här ens en kniv? Ah! Perfektion!

Jag gick hem med en kniv från Global. Alldeles lagom i storlek. Jag ville såklart hacka allt som kom i min väg, men jag väntade tills jag kom hem. Folk tenderar att bli lite rädda när man plockar fram en kniv på stan.


Efter att jag och kniven bekantat oss lite ytligt premiärskar vi:

en endiv 



två vitlöksklyftor 


OK.

Eftersom jag inte har körkort vet jag inte hur det känns att köra sin första riktiga bil. Men jag tänker att det måste vara jämförbart med att skära vitlök med sin första riktiga kniv. Det var som den där scenen i Bodyguard, den där Whitney Houstons scarf slicas itu på Kevin Costners svärd. Som att skära genom ett moln. Därför känns det helt logiskt att döpa kniven till Whitney.

Whitney gick sedan loss på:

en näve sötmandlar 


en bit grönmögelost


Salta och peppra endivhalvorna. Hetta upp en stekpanna med en skvätt olja. I med någon matsked smör och den fint skurna vitlöken. Sänk värmen lite, varken smör eller vitlök ska brännas. I med endivhalvorna (snittytan neråt). Stek i några minuter, tills halvorna fått fin färg. Jag steker bara ena sidan, det räcker.

Som vita valar som simmar runt i pannan.


Strö över osten och den hackade mandeln. Lite rivet citronskal om du vill. Kanske ringla över lite lite lönnsirap. Häll överblivet smör och vitlök från stekpannan över endiverna. Det är himla gott att rosta mandlarna lite i en torr stekpanna om man har tid och lust.


FATTA ATT KUNNA SKÄRA SAKER SOM TOMAT OCH LÖK OCH KYCKLING OCH TYP ALLT SOM FINNS I HELA VÄRLDEN UTAN ATT BEHÖVA KARVA SOM OM DET INTE FANNS NÅGON MORGONDAG! HALLÅ!!? VISSTE NI ATT DET FANNS SÅDANA HÄR KNIVAR? VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT?!

Jag vill på riktigt gifta mig med den här fantastiska kniven.

Åh Whitney. Jag tror att det här är början på en lovande vänskap. Kanske rentav the greatest love of all. Håll dig borta från droger bara, snälla. Annars kommer jag att bli so emotional. Vi tar det step by step.

I will always love you.

3 kommentarer:

BF sa...

Du skriver verkligen BRA: Bra på ett sätt som gör att man skrattar, på riktigt. Keep up the good work.

Anonym sa...

grattis till första kniven! det där later sjukt gott, undrar bara om det var mättande ocksa? verkar som om man far lägga till lite tillbehör för att göra det till en 'riktig' maltid? tack för fin inspo!

Mrs E sa...

Mycket bra köp! Älskar inlägget förresten!