OM ATT LEVA I FEL ORDNING

Jag började blogga 2006. Från började handlade det om mode. Sedan blev det fokus på skrivande med en humoristisk underton. Sedan foto. Sedan frukost. Alla de där bloggarna finns kvar, men ibland vill jag radera dem. Bort, bort, bort. Det är som att jag skäms över gamla saker jag sagt och gjort och vill sudda bort och börja om. Alltid börja om. Aldrig avsluta. 365 dagar av frukost är en av få saker jag faktiskt fullföljt. Kanske för att det var något jag kände att jag ville göra för mig. Mycket av det jag tagit mig för har bottnat i att försöka vara någon annan. I skrivandet. I fotandet. I livet.

Jag vet inte när jag slutade vara jag. Kanske precis innan jag skulle fylla sexton. Innan jag blev tillsammans med en blond pojke med blå ögon och sedan var det vi i fyra år. Tills den dagen jag föll för en mörk pojke med ostyrigt hår och kastanjebruna ögon. Sedan var det vi. I elva år. Katt, bolån, en blå bil och tacos på fredagar. Det där de flesta gör när de är i den åldern jag är i nu. Det har jag redan gjort. Inte för att det är något fel på katt, bolån, en blå bil och tacos på fredagar. Kanske kommer jag längta efter det igen en vacker dag. Men här och nu känns det väldigt rätt att laga mat till mig - bara mig. Eller skita i att laga mat och äta riskakor med jordnötssmör istället. Mitt liv känns omvänt. Jag lever i fel ordning. Alla de där känslorna som man normalt sett har som sextonåring, de väller över mig nu. Men det är lugnt. För Camilla 2014 är kapabel att hantera det på ett sätt som Camilla 1996 inte var. Camilla -96 hade nog sprungit till skogs och stannat där.

Kanske finns det inget att älta och ångra. Alla de där sakerna som känns helt bortkastade så här i efterhand och hur kunde jag göra så hur tänkte jag där - de där sakerna knuffar en till slut åt väldigt märkliga håll. Plötsligt sitter man och skriver om sig själv i tredje person i en lägenhet man hyr i andra hand, ett stenkast från huset där man en gång satt och åt tacos. Där man började blogga. Där man spenderade oräkneliga nätter med att titta upp i taket och tänka på saker som en 25-åring inte borde bekymra sig om.

Och man tänker att det är allt lite lustigt ändå.