Ibland kommer jag på mig själv med att tänka hur jäkla bra jag har det. Jag kan strö kläder omkring mig utan att någon bryr sig. Jag kan skita i att diska på två veckor (vilket i och för sig aldrig skulle hända för jag har typ disk-OCD, men ändå) och jag kan gå på toa med öppen dörr. Ja. Jo. Det finns nog de som kan gå på toa med öppen dörr när deras partner är hemma, men jag hör inte till den skaran. Jag kan knappt gå på offentliga toaletter. Men nog om det. Jag kan bete mig hursomhelst här och jag stör inte någon. Jag kan praktsvina loss. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan än mig själv och det är så himla, himla skönt.
Och så blir jag sjuk.
Och då är det som att den där friheten flyger ut genom fönstret och bara BUH-BYE.
Jag är inte bra på att vara sjuk. Jag är väldigt, väldigt dålig på att vara sjuk. Jag skulle nog kunna gå så långt som att säga att jag är en rätt tragisk varelse när jag är sjuk. Patetisk är bara förnamnet. Jag hatar att känna ett behov av tvåsamhet när jag känner mig svag. (Jag hatar att känna mig svag punkt.) Jag vill bli uppassad och helst matad med glass. Jag vill bli klappad på, men inte så det stör. Jag vill kunna vinka lite avmätt med handen och vips kommer någon och ger mig världens mjukaste näsduk som jag kan snyta mig i. Helst en sidenscarf.
Det där händer inte när man bor själv.
Det som händer när man bor själv är följande:
Eftersom man sålt sin säng till förmån för ett fotorum så ligger man i fosterställning på några EUR-pallar och ynkar med söndersnuten näsa på grund av världens strävaste papper. Istället för lagom med klappar vibrerar hela huset för att byggjobbarna hamrar utanför ens fönster och i brist glass ligger man och suger på frysta ärtor för att lindra halsen. Och bäst av allt - eftersom man inte kan gå ordentligt för att benen inte bär så kryper man till toan, men orkar inte hela vägen fram och blir därför liggandes kvar på hallmattan medan man tänker att någonstans har någon annan det ändå lite värre.
Så ser det ut. Jag tröstar mig med att det tragikomiska är och förblir alltid hundra gånger roligare än det rosafluffiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar