OM EN VÄGG

Vad menar du?

Jag tittar frågande på läkaren. Hon är liten och har ett par runda glasögon som åkt ner på näsan.

Precis det jag säger. Du ska göra det du vill.

Jag bara tittar på henne.

Jaha. Men kan du säga vad det skulle kunna tänkas vara?

Det är en regnig novemberkväll och vi sitter vid köksbordet hela familjen. Jag fyller 34 år om ett par dagar. Min bror säger något. Jag minns inte vad. Något skämtsamt halvtyket följt av ett litet skratt. Jag har försökt komma ihåg vad det var han sa, men det går inte. Det är helt svart i huvudet. Det enda jag minns är hur något brister inombords. Det har gått snart ett år, men jag kan fortfarande minnas den där brinnande vreden i bröstet. Alltså fysiskt minnas. Hur det flimrar för ögonen och hur min hand sträcker sig mot vattenglaset på bordet. Sedan drar jag det i ansiktet på honom.

Vattnet. Inte glaset.

Jag började läsa reklam 2012. Jag hade precis sålt min lägenhet och var mitt uppe i separationens berömda gråzon. Jag försökte äta hyfsat strikt paleo och det gick ganska bra. Men på våren började jag få hemska acnebölder längs med käkarna och på kinderna. Det gjorde ont som satan. Jag har alltid haft dålig hy. Jag har lagt jag vet inte hur mycket pengar på dyra hudvårdsprodukter som inte gjort ett skit. Jo, jag fick en tunnare plånbok, men that's it. Jag har prövat allt från Clinique till Dermatologica till någon jädra ekologisk ansiktstvätt gjord av hippies i någon skog någonstans i ödemarken. Jag har smort in mig med receptbelagda krämer som innehållit saker jag knappt vågar tänka på och jag har ätit vitaminer och mineraler och jagvetintevadmer. Acneutbrottet jag fick nu var dock värre än något jag upplevt förr. Det var som puberteten gånger hundra. När en böld försvann kom fem nya. Plus att jag började gå upp mer och mer i vikt tills jag hade som ett fettlager jämnt fördelat på kroppen och jag kände mig så äcklig och ful och olycklig och jag förstod inte hur jag kunde må så här, jag åt ju jättenyttigt. Lite choklad ibland. Ganska mycket nötter visserligen. Nästan ingen mjölk eller gluten. Hur kunde kroppen bete sig så här? Jag fick munsår stup i ett och var konstant snörvlig. Det blev 2013 och det blev bara värre. Mensvärken var nästintill outhärdlig. Jag fick mens på julafton förra året. Jag minns att jag grät av smärta medan Kalle Anka och hans vänner firade sin jävla jul.

Allt var liksom skit. Jag såg bilder på mig själv och tyckte att jag var det fulaste som gått i ett par skor. Jag började varje dag med att kolla mig i spegeln och tala om för mig själv att jag inte dög något till. Ett alldeles ypperligt sätt att sakta men säkert bryta ner sig själv tills det bara finns en skugga av ens forna jag kvar. Visst. Det är bara yta. Men när man är mitt uppe i det, då tänker man inte så. När man är mitt uppe skiten och allt man ser i spegeln är ett puffigt ansikte med variga bölder, då är det liksom inte så lätt att tänka positivt. Jag kände mig som en fånge i min egen kropp. Allt var bara... fel. Jag tatuerade mig mitt i alltihop för det kändes bra just där och då. Hellre att någon annan karvade i mig än att jag gjorde det själv. Att tatuera sig mitt i en livskris. Briljant verkligen. 5 stycken på mindre än ett halvår.

I slutet av 2013 flyttade jag hem. Jag kände mig så patetisk. Jag hade nästan gjort färdigt min praktik. Jag var snart copywriter. Men jag mådde skit och kände mig sämst. Det var som att något höll på att gå sönder inombords och jag visste inte hur jag skulle laga det. Det hade varit två rätt intensiva år och jag var fortfarande osäker på vem jag var när jag inte var med någon. Jag har aldrig varit själv. Ända sedan jag var 16 har jag varit tillsammans med någon. Jag visste inte hur man betedde sig som singel. Jag såg mig inte ens som singel. Trots att det gått snart två år sedan jag separerade från killen jag levt med i elva år. Två jädra år hade den där relationen fortsatt att definiera mig. Jag minns hur vi skulle skriva ett personligt brev i skolan och läsa upp högt och jag började storgråta när jag läste mitt. Snorig fulgråt. Det var liksom på den nivån. Att jag hela tiden jämförde mig själv med mina klasskamrater och tyckte att inget jag gjorde räckte till gjorde väl inte direkt saken bättre. Det var som att jag tappade bort mig själv när jag började läsa reklam. Det är det bästa jag gjort och samtidigt det jobbigaste, eftersom jag blev tvungen att faktiskt fullfölja något för första gången i mitt liv.

Som att hälla bensin på en eld. Det var så det kändes den där novemberkvällen. Vattnet rinner från min brors ansikte medan jag skriker något osammanhägande.

Total tystnad. Chockerade ansikten. Gapande munnar. Mammas, systers och brors uppspärrade ögon. Vad händer?

Jag vrålar och springer runt i cirklar. Det måste sett fruktansvärt komiskt ut. Jag har ett svagt minne av att jag hysteriskt började sortera strumpor som låg på en stol samtidigt som jag skrek. Sedan rusar jag in på mitt lilla rum och slänger mig på sängen och det är som att det där som hållit på att gå sönder så länge nu exploderat med sådan kraft att det inte hjälper att vare sig gråta eller vråla, men eftersom jag inte kan göra så mycket annat så gör jag det ändå. Gråter och vrålar. Med en nallebjörn tätt tryckt intill bröstet. Jag har andats reklam 24/7. När jag inte suttit på byrån har jag plöjt böcker om strategi och marknadsföring och suttit långt in på småtimmarna med den portfolio jag och min partner försökte få ihop. Jag lärde mig till och med snabbläsa bara för att jag skulle kunna läsa fler böcker på kortare tid. Jag hade en komiskt hög trave böcker på skrivbordet. Alla handlade om reklam. Samtidigt paniken över att snart vara färdig. Jag som aldrig gjort färdigt något i hela mitt liv. Jag mådde illa bara av tanken på att gå runt på olika reklambyråer och sälja in mig själv. Men jag tryckte bort det och fortsatte. Tills det inte gick att fortsätta längre.

Jag har aldrig förstått det där med att gå in i väggen. Jag har nickat förstående när folk sagt att de gjort det, men inombords har jag tänkt att de är svaga och att den där väggen bara är bullshit. Ta dig i kragen liksom. Jag vet inte vad som hände den där kvällen. Jag vet bara att jag kraschade. Det fanns inget mer att ge. Tiden som följde är som en dimma. Att ta sig upp ur sängen var en kraftansträngning som inte ens går att beskriva. Jag satt apatisk på golvet i duschen för det var för jobbigt att stå. Jag kände mig helt bedövad. Känslokall. Jag tänkte att jag aldrig kommer skratta åt något igen. Aldrig uppskatta något igen. Det var som ett hål i bröstet. Jag är så oändligt tacksam att jag hade min familj att falla tillbaks på. Jag hade gått under annars. Jag kunde bete mig hur jag ville. Skrika hur mycket jag ville. Vara hur arg och ilsken och ledsen som helst. Mamma tog det. Hon lät mig vara allt det där. Utan att ifrågasätta. Hon bara höll om mig. Fanns där. Trots att det måste varit sjukt påfrestande att aldrig veta när jag skulle explodera eller bryta ihop. Jag minns hur jag fick panik av att höra tvättmaskinen centrifugera. Diskmaskinens brummande på kvällen. Att någon pratade samtidigt som jag kollade på tv. När jag åkte tåg var jag övertygad om att det skulle åka förbi stationerna och spåra ur. Jag oroade mig konstant för att min familj skulle dö. Vi bodde precis vid en väg och jag kunde på fullaste allvar sitta och ha ångest över att en lastbil med grusflak skulle braka in i mammas sovrum (alltså min fantasi) och välta ut typ ett ton grus över sängen där hon låg och sov och jag såg framför mig hur jag försökte gräva fram henne.

Pulsen skenade och jag ville bara krypa ur skinnet.

Läkaren på vårdcentralen remitterade mig till en kurator som jag skulle träffa en gång i veckan. En snäll liten tant. Hon spenderade tjugo minuter av vår första session med att berätta vilken speciell stil hon tyckte att jag hade. Jag hade fula blå byxor nerstoppade i gula strumpor och röda skor samt en allmänt ilsken uppsyn. Jag gick aldrig tillbaks.

Det enda som gjorde mig lugn var att baka bröd. Så jag bakade jävligt mycket bröd. Jag gick till biblioteket och lämnade tillbaks alla reklamböcker jag lånat och gick hem med böcker om kognitiv beteendeterapi och äppelmos. Sedan plöjde jag de böckerna och gjorde en satans massa mos. Jag började yoga, vilket gjorde mig medveten om min kropp på ett helt nytt sätt. Jag blev motiverad att ta reda på mer om kost och välbefinnande och försöka läka mig inifrån och ut. Jag hade fortfarande acne och kände mig fortfarande som en fånge i min egen kropp, men när jag stod där och hälsade på solen och sträckte ut mig i kobran så släppte jag alla de där destruktiva tankarna. Jag satt på biblioteket i timmar och läste på om Ayurveda. Det var så sjukt intressant. Jag skulle stoppa tillbaka någon bok om yoga i bibliotekshyllan när jag råkade få syn på en liten tummad bok som stod nästan gömd. Det var Rätt vikt av Deepak Chopra. Jag vet inte vad som fick mig att låna den. Kanske gjorde jag det mest på skoj för han såg så jäkla mysig ut där han satt på framsidan den där Deepak. Mysig och liksom upplyst. Jag läste den i sängen på kvällen. Den handlade egentligen inte om att gå ner i vikt, snarare om att hitta en inre balans. I boken fanns ett test som gick ut på att ta reda på vilken av de tre olika doshorna (kroppstyperna) du är. Vata, Pitta eller Kapha. Det är såklart ingen absolut sanning, men det kan ge åtminstone en liten förklaring till varför man är som man är fysiologiskt och psykologiskt. Det var en jädra massa frågor. När jag var klar läste jag på om min dosha-typ. Kapha.

Sedan började jag storgråta i sängen. Stora tårar föll ner i boken. Det var som att någon satte ord på exakt hur jag mådde. Jag minns till och med formuleringen jag började grina av. Den är fastetsad i hjärnan.

För en Kapha är det inte ett hälsosamt mål att sträva efter att bli smal.

Vilket är exakt vad jag gjort hela mitt liv.

Det är liksom skitsamma om jag är en Kapha eller inte. Kanske är det mumbojumbo. Kanske inte. Där och då fick jag iallafall höra precis det jag behövde höra för att släppa alla de där destruktiva tankarna som malt i huvudet sedan jag gick på gymnasiet. Där och då bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. (Oh jag kan höra mig säga detta hos Oprah.) Jag tog reda på allt allt allt om Kapha Dosha och sedan gick jag all in. Inte för att gå ner i vikt, utan för att uppnå den där jädra balansen. Jag la om min kost i enlighet med vad en Kapha borde äta. Jag tränade det som en Kapha borde träna. Använde produkter en Kapha borde använda. Gick upp när en Kapha borde gå upp och la mig när en Kapha skulle sova.

I samma veva sökte jag till Kvinnofolkhögskolan. Mamma hade gått där när jag var liten och jag mindes hur jag hälsade på vid något tillfälle. Hur varmt och välkomnade det kändes. Istället för att söka copyjobb med portfolion vi kämpat med, började jag en aktivistisk filmkurs med feministiskt fokus. Jag gick upp klockan 04, skrapade tungan och drack varmt vatten med citron och ingefära, satte mig på tåget in till Göteborg och var på gymmet när de öppnade. Sedan gick jag till skolan.

Du går upp NÄR??? Frivilligt??? fick jag höra när jag berättade om mina rutiner.

Men jag såg det aldrig som något jobbigt. Jag mådde så jädra bra. Sakta, sakta började jag bli hel igen, mycket tack vare den där strikta rutinen. Och skolan. Jag började matkombinera. Styrketräna. Jag mer eller mindre bodde på gymmet. Inte för att leva upp till något sjukt ideal jag haft sedan jag var 15. Det där hade jag släppt. Jag gick till gymmet för att det fick mig att må bra. Inte för att jag ville ha en tajt rumpa, utan för att jag släppte all stress där. Alla negativa tankar. Jag gick dit för att jag lånade en sliten bok full med ännu mer slitna klyschor om harmoni och balans. För att en Kapha behöver röra på sig, annars mår den inte bra. Jag tog fasta på den delen. Att fysisk ansträngning = mentalt välbefinnande. Viktminskning, bättre hy och en allmänt gladare uppsyn blev... tja... bieffekter. Jag behöver fortfarande jobba på en del mentalt, men det går iallfall i rätt riktning. Jag lägger upp selfies här, inte för att jag vill visa upp något jädra plagg eller ens mig själv. Det är vidrigt att stå framför kameran, men jag ska banne mig göra det. Den där väggen är min terapi.

Det är så lustigt hur saker och ting hänger samman. Hur ens inre manifesterar sig i det yttre. Ayurvedan har hjälpt mig så otroligt mycket när det gäller att inse vissa saker om mig själv. Jag går inte upp 04 längre och skrapar dålig energi från tungan. (Jag vaknar av tidningsbudet kl 05, men det är ju en annan femma.) Jag lever inte efter strikta ayurvedaprinciper, men jag kombinerar fortfarande maten till viss del. Paleo med inslag av Ayurveda. Jag mår bra av det. Faktum är att jag aldrig mått bättre. Det enda som fattas i mitt liv just nu är pengar, men hey. Man kan ju inte få allt. Jag vet att jag kommer jobba på en byrå en dag, men inte än. Det är inte dags riktigt än. Här och nu ska jag göra precis vad jag vill.

Jag har fått det ordinerat.


Och om någon, för skojs skull, vill kolla vilken dosha hen är, googla "dosha test" så kommer det upp en massa träffar.