Jag är 11 år och
sitter på golvet i mitt sovrum och lyssnar på A-ha’s vinyl Hunting high and
low. Jag förstår inte vad det innebär att man ska take on me, take me on för det finns ännu inte något som heter sociala medier. Det finns inget
internet. Jag vet inte så mycket. Jag vet bara att musiken som strömmar ur min
skivspelare tar mig långt bort från den diskbänksgrå verkligheten i Floda. Det
är den enda skivan jag äger. Det är min allra första musikupplevelse på egen
hand och jag spelar den om och om igen varje dag efter skolan. Jag spelar den
tills den är repig. Jag sitter med lurar på och drömmer mig bort. Någonstans
där sätter jag ribban för hur jag kommer att lyssna på musik i många många år
framöver. Jag förstår mig inte på samspelet mellan gitarr, synt och trummor där
jag sitter med ryggen mot elementet och hörlurarna på, men Morten Harkets röst
säger att det inte spelar någon roll för the sun always shines on tv. Musiken
blir soundtrack till ett liv ännu inte levt. Långt bort från Floda och
mellanstadieångest och en känsla av att inte passa in. Den finns där när jag
behöver slippa höra allt tjat om att jag borde gå ut och leka och vara lite mer
som andra barn. Den finns där när jag sitter med skolkatalogen i händerna och
tittar på pojkar som aldrig kommer bli kära i mig. När jag mår som sämst. När
jag mår som bäst. Det spelar ingen roll vad det är som spelas, så länge det är
något jag kan drömma mig bort till. Det är 1991 och jag har en vinylskiva och
en stereo. Jag får mammas gamla Mr Music-band och somnar till vad som är
dåtidens hits. Jag bryr mig inte om vad de sjunger. Det är något att lyssna på.
Något att låta tankarna vandra iväg till.
Jag är uppvuxen i
ett hem där det sjungits och nynnats och klinkats lite då och då. På gehör. Med en
ensamstående förälder som periodvis hade två-tre jobb och inte alltid ork att
sätta sig vid pianot och spela bara så där. Även om hon ville. Även om hon
längtade. Ibland kommer väl livet helt enkelt i vägen och istället för att musiken blir
en del av vardagen blir det bara… vardag. Men visst fanns musik. Naturligtvis
var den närvarande. Dock inte tillräckligt närvarande för att ta mig till några
högre musikaliska höjder. Och om man inte kan bli inspirerad vare sig i hemmet
eller utanför; om du inte tillhör en social grupp där man formar sin egen
kultur; om Tracklistan är din enda utgångspunkt - då blir musiken en bakgrund.
Ett skval. Ett ingenting. Hur mycket du än dagdrömmer till den. Åtminstone var
det så för mig. Länge. Det var därför jag aldrig kunde förstå mig på kulten
kring exempelvis Morrissey. Eller Kent. För mig var det bara ett
trallvänligt ljud att vicka på fötterna till. Ingen satte en skiva i händerna
på mig och sa:
Lyssna. Lyssna på
denna. Verkligen LYSSNA. Här är någon som sätter ord på allt det där du känner
men inte kan säga.
Musik är tillhörighet.
Men om du inte tillhör ett annat sammanhang än familjen eller om du har ett
begränsat nätverk där musik inte ges någon större betydelse - hur ska du då
hitta hem musikaliskt? Kanske är det en klassfråga. För även om musik är
tillgängligt för alla är det ändå inte tillgängligt för alla. För mig krävdes
det uppenbarligen mer än trackslistor och Mr Music. Mer än att någon gång då
och då höra min mamma spela Olle Adolphsons Trubbel. Hur fin det än var.
Det är klart att
jag utvecklade något som kan kallas musiksmak. Att musik betydde något. Men
inte på ett djupare plan. Inte på en nivå där musiken liksom slår en i magen
med all kraft och det känns som att den talar till ens innersta väsen. Att
tolka utifrån den specifika platsen man befinner sig på i livet - det tog många
år innan jag kunde göra det. Att finna tröst i en textrad som är som hämtad ur
ens eget liv - för det krävs att man har vissa erfarenheter att relatera till.
Eller att man befinner sig i olika sociala kontexter. Innan dess är det bara
ljud. För mig var det så.
Om det inte finns
något kulturellt kapital att inspireras av kan du antingen välja att bara flyta
med eller se till att skapa det där kapitalet själv. Jag
formades utifrån sammanhangen jag befann mig i. Precis som man tenderar att ta efter andras
musiksmak tog jag efter andras icke-intressen. Jag gjorde inga blandband till
mina killar. Vi hade ingen låt. Musiken bara… var. I efterhand kan jag sakna låten vi aldrig hade. Något
som bekräftade oss. Jag sörjde att jag inte hade en låt att sörja till. Det
ultimata tecknet på tvåsamhet. Vår låt. Något betingat. Som Pavlovs hund fast
utan den där otäcka inopererade apparaten.
Det är 2011. Jag är
på väg att bryta upp från ett elva år långt förhållande. Håkan Hellströms Två
steg från Paradise har precis släppts på Spotify. Jag har aldrig gillat Håkan.
Jag har aldrig lyssnat på hans texter. Jag tycker mest att det låter skrikigt
och falskt. Jag sitter och slösurfar på datorn och klickar lite avmätt på en av
låtarna mest för att fylla tystnaden med ljud. Jag är 31 år när jag upplever
det som jag bara hört andra beskriva tidigare. Det som jag alltid avfärdat som
trams. Det som jag aldrig tidigare insett att musik kan göra med en. Jag
förstår mig fortfarande inte på gitarrer och trummor där jag sitter med
laptopen i knät, men det spelar ingen roll för man måste genom skam och drömmar
och dö några gånger innan man kan leva och allt det bästa har inte hänt än. Och
till skillnad från när jag var 11 år gammal och satt på golvet och drömde om
den människa jag sedan aldrig blev så är det som att jag nu hör någon sätta ord
på allt det som varit. Det som gjort mig till den jag är. Det trasiga i bröstet är fortfarande lika trasigt, men plötsligt är det hanterbart.
Jag är 31 år när jag
börjar lyssna på musik. Verkligen lyssna. Med hjärtat.
3 kommentarer:
Lyssna. Lyssna på denna. Verkligen LYSSNA. Här är någon som sätter ord på allt det där du känner men inte kan säga.
I love this.
What a great post. I'm glad that you were able to find solace in your music and that it became a haven for you.
I've always felt that music is the world's best lingua franca. :)
~Nicole
It is. No doubt about it. And thank you so much! <3
Fint!
Skicka en kommentar