OM MUSIK

Jag är 11 år och sitter på golvet i mitt sovrum och lyssnar på A-ha’s vinyl Hunting high and low. Jag förstår inte vad det innebär att man ska take on me, take me on för det finns ännu inte något som heter sociala medier. Det finns inget internet. Jag vet inte så mycket. Jag vet bara att musiken som strömmar ur min skivspelare tar mig långt bort från den diskbänksgrå verkligheten i Floda. Det är den enda skivan jag äger. Det är min allra första musikupplevelse på egen hand och jag spelar den om och om igen varje dag efter skolan. Jag spelar den tills den är repig. Jag sitter med lurar på och drömmer mig bort. Någonstans där sätter jag ribban för hur jag kommer att lyssna på musik i många många år framöver. Jag förstår mig inte på samspelet mellan gitarr, synt och trummor där jag sitter med ryggen mot elementet och hörlurarna på, men Morten Harkets röst säger att det inte spelar någon roll för the sun always shines on tv. Musiken blir soundtrack till ett liv ännu inte levt. Långt bort från Floda och mellanstadieångest och en känsla av att inte passa in. Den finns där när jag behöver slippa höra allt tjat om att jag borde gå ut och leka och vara lite mer som andra barn. Den finns där när jag sitter med skolkatalogen i händerna och tittar på pojkar som aldrig kommer bli kära i mig. När jag mår som sämst. När jag mår som bäst. Det spelar ingen roll vad det är som spelas, så länge det är något jag kan drömma mig bort till. Det är 1991 och jag har en vinylskiva och en stereo. Jag får mammas gamla Mr Music-band och somnar till vad som är dåtidens hits. Jag bryr mig inte om vad de sjunger. Det är något att lyssna på. Något att låta tankarna vandra iväg till.

Jag är uppvuxen i ett hem där det sjungits och nynnats och klinkats lite då och då. På gehör. Med en ensamstående förälder som periodvis hade två-tre jobb och inte alltid ork att sätta sig vid pianot och spela bara så där. Även om hon ville. Även om hon längtade. Ibland kommer väl livet helt enkelt i vägen och istället för att musiken blir en del av vardagen blir det bara… vardag. Men visst fanns musik. Naturligtvis var den närvarande. Dock inte tillräckligt närvarande för att ta mig till några högre musikaliska höjder. Och om man inte kan bli inspirerad vare sig i hemmet eller utanför; om du inte tillhör en social grupp där man formar sin egen kultur; om Tracklistan är din enda utgångspunkt -  då blir musiken en bakgrund. Ett skval. Ett ingenting. Hur mycket du än dagdrömmer till den. Åtminstone var det så för mig. Länge. Det var därför jag aldrig kunde förstå mig på kulten kring exempelvis Morrissey. Eller Kent. För mig var det bara ett  trallvänligt ljud att vicka på fötterna till. Ingen satte en skiva i händerna på mig och sa:

Lyssna. Lyssna på denna. Verkligen LYSSNA. Här är någon som sätter ord på allt det där du känner men inte kan säga.  

Musik är tillhörighet. Men om du inte tillhör ett annat sammanhang än familjen eller om du har ett begränsat nätverk där musik inte ges någon större betydelse - hur ska du då hitta hem musikaliskt? Kanske är det en klassfråga. För även om musik är tillgängligt för alla är det ändå inte tillgängligt för alla. För mig krävdes det uppenbarligen mer än trackslistor och Mr Music. Mer än att någon gång då och då höra min mamma spela Olle Adolphsons Trubbel. Hur fin det än var.

Det är klart att jag utvecklade något som kan kallas musiksmak. Att musik betydde något. Men inte på ett djupare plan. Inte på en nivå där musiken liksom slår en i magen med all kraft och det känns som att den talar till ens innersta väsen. Att tolka utifrån den specifika platsen man befinner sig på i livet - det tog många år innan jag kunde göra det. Att finna tröst i en textrad som är som hämtad ur ens eget liv - för det krävs att man har vissa erfarenheter att relatera till. Eller att man befinner sig i olika sociala kontexter. Innan dess är det bara ljud. För mig var det så.

Om det inte finns något kulturellt kapital att inspireras av kan du antingen välja att bara flyta med eller se till att skapa det där kapitalet själv. Jag formades utifrån sammanhangen jag befann mig i. Precis som man tenderar att ta efter andras musiksmak tog jag efter andras icke-intressen. Jag gjorde inga blandband till mina killar. Vi hade ingen låt. Musiken bara… var. I efterhand kan jag sakna låten vi aldrig hade. Något som bekräftade oss. Jag sörjde att jag inte hade en låt att sörja till. Det ultimata tecknet på tvåsamhet. Vår låt. Något betingat. Som Pavlovs hund fast utan den där otäcka inopererade apparaten.

Det är 2011. Jag är på väg att bryta upp från ett elva år långt förhållande. Håkan Hellströms Två steg från Paradise har precis släppts på Spotify. Jag har aldrig gillat Håkan. Jag har aldrig lyssnat på hans texter. Jag tycker mest att det låter skrikigt och falskt. Jag sitter och slösurfar på datorn och klickar lite avmätt på en av låtarna mest för att fylla tystnaden med ljud. Jag är 31 år när jag upplever det som jag bara hört andra beskriva tidigare. Det som jag alltid avfärdat som trams. Det som jag aldrig tidigare insett att musik kan göra med en. Jag förstår mig fortfarande inte på gitarrer och trummor där jag sitter med laptopen i knät, men det spelar ingen roll för man måste genom skam och drömmar och dö några gånger innan man kan leva och allt det bästa har inte hänt än. Och till skillnad från när jag var 11 år gammal och satt på golvet och drömde om den människa jag sedan aldrig blev så är det som att jag nu hör någon sätta ord på allt det som varit. Det som gjort mig till den jag är. Det trasiga i bröstet är fortfarande lika trasigt, men plötsligt är det hanterbart.

Jag är 31 år när jag börjar lyssna på musik. Verkligen lyssna. Med hjärtat.