OM BRÖD

När man har levt med destruktiva tankar kring mat väldigt länge är det svårt att äta avslappnat. Jag kan se hur lugn ut som helst när jag äter, men inombords pågår en veritabel känslostorm. Panik över att jag äter något som jag egentligen inte borde. Ilska över att jag är så svag att jag inte kan stå emot. Det är precis som att ha en destruktiv relation till en människa. Lever man tillräckligt länge med någon eller något blir det till slut ett normaltillstånd. Mat ska ge energi, inte ta. Mat ska vara något man äter och så är det bra med det. Inte något man äter och sedan mår dåligt över.

Jag hade en period när jag bakade väldigt mycket. Det handlade inte så mycket om att äta, det var snarare en slags terapi. Är jag stressad eller ledsen är det bara två saker som hjälper - träning och matlagning. Jag mår som allra bäst när jag får stöka runt i köket själv. Vispa, blanda, knåda, måtta, höfta, experimentera. Jag slutade baka när jag fick för mig att jag inte borde äta kolhydrater. Jag försökte hitta rimliga förklaringar till min svullna mage och att utesluta gluten och även mjölk var lättast. Jag slutade baka. Istället blev det långkok på kött. Nötbaserat bröd. Jag mådde bra av att äta paleo (stenålderkost), men jag åt kopiösa mängder animaliskt protein. Så mycket kött. Morgon, middag, kväll. Jag gick överstyr, vilket inte är så konstigt. Det blev en annan typ av ätstörning. Varje gång jag uteslutit ett livsmedel ur min kost har det resulterat i att jag börjat hetsäta något annat. Ordet lagom existerar inte. Jag har svårt att känna mättnadskänsla under tiden jag äter. Istället vräker jag i mig, vilket innebär att magen får jobba som bara den. Jag kommer undan med det vid lunch när förbränningen är som bäst, men att äta lika mycket till middag ställer till det. Jag stannar inte upp och funderar över om jag är hungrig eller inväntar signaler i form av en knorrande mage. Jag äter ändå. Och med tanke på att jag smälter mat ganska långsamt ju längre dagen fortskrider, så har jag egentligen inget behov av att äta som en tok. Trots att jag tränar. Träningen gör att min förbränning blir mer effektiv och jag behöver självklart äta mer, men inga kopiösa mängder.

Bröd gick från att vara terapeutiskt och tryggt till något dåligt. Jag bytte surdegsbröd mot fröknäcke. Gröt blev bacon och ägg. Inte för att det skulle vara ett dåligt substitut. Men jag började äta bacon och ägg för att jag var så övertygad om att jag var intolerant mot gluten och kolhydrater. Jag såg framför mig hur mina tarmar var helt söndertrasade. Jag googlade ulcerös kolit och låg vaken på natten och riktigt kände hur det läckte ut gift i kroppen. Det måste vara gluten! Gluten är gift! Aldrig mer gluten! Herregud kommer jag ens överleva natten???

Jo, det finns människor som mår dåligt av gluten. Som gör bäst i att hålla sig borta från det för att deras tarmar ska läka ordentligt. Men så finns det människor, som jag, som går omkring och tror en massa saker. Som så gärna vill hitta en förklaring till varför de mår dåligt att de väljer att sluta äta vissa saker helt. När det egentligen handlar om att lyssna på vad kroppen behöver och framförallt när den behöver det. Att kunna tyda kroppens signaler kan vara svårt, speciellt om man aldrig lyssnat. Men när man väl börjar göra det - lyssna - så blir man till slut varse om när man är hungrig och framförallt när man inte är det. Är det känslomässig hunger? PMS-hunger? Träningshunger? Eller bara helt vanlig jädra hunger? Min frukosthunger kommer kl 10. Min lunchhunger vid 12.30. Då kan jag äta kolhydrater. Jag kommer inte bli tjock. Jag kommer inte bli svullen. Jag kommer inte dö. Om jag däremot stoppar i mig samma kolhydrater kl 07 eller kl 21 när min förbränning är som sämst, då kommer viktuppgång och svullnad som ett brev på posten. Döden kanske är att ta i.

Det jag kände när jag imorse stod vid min sjukt låga köksbänk och knådade deg för första gången på ett år var inte hunger. Det var ren och skär lycka. Jag satte näsan mot ugnsventilen när brödet stått inne en stund och så stod jag där och bara sniffade hysteriskt. Det måste sett sjukt kul ut. För mig är doften av nybakat bröd lika med trygghet. Någonstans tappade jag bort den känslan. När jag satt vid köksbordet och tog det första bettet av den där varma smörgåsen var det som att jag hittade den igen. Det som för de flesta är en helt vanlig frukost har för mig varit något som jag förbjudit mig att äta (eller mått dåligt av när jag ätit det) för att jag inte bemödat mig att lyssna på vad min kropp vill ha. Och framförallt - när den vill ha det.

(Och ja, det där är glutenfria corn flakes, för jag råkade ha det hemma. Här slängs inget.)