Jag köpte min första systemkamera 2008. Jag satte mig ner med manualen. Läste en sida. Fattade ingenting. La bort manualen. Tog upp kameran. Gick ut. Fotade en grind. Fotade en till grind. Fotade min skugga. Fotade en fågel. Smygfotade en gubbe på en bänk som blev så arg att han demonstrativt gömde sig bakom sin tidning. Fotade honom ännu lite mer. Tvingade kompisar att sitta i smutsiga trappor och på byråar medan jag försökte hitta roliga vinklar. Jag fotade min katt. Jag fotade min dåvarande kille. Jag fotade min syster i en lövhög. Jag fotade mig själv. Mest mina fötter. Jag fotade allt och ingenting. För mig. Bara för mig. Sedan började jag fota bröllop. Fick betalt. Och tappade bort mig själv.
Någonstans på vägen glömde jag bort att inte alltid ta fotandet på så jädra stort allvar. Att fota utan en tanke på huruvida det var bra eller dåligt. Att bara låta bilden vara en bild och inte tänka så mycket.
Häromveckan låg dimman tjock över Göteborg. Klockan var runt ett på natten och jag var på väg hem. Det var som att gå genom en gammal film. Det enda jag kunde tänka var att jag måste hem och hämta kameran och gå ut och fota den. Dimman. Skitsamma vad klockan var.
Jag stövlade in i lägenheten. Rotade fram kameran. Begav mig ut i natten. Fotade. För mig.
Translation: Gothenburg on a foggy night.
2 kommentarer:
Mysläskiga fina bilder!
Heeeelt underbart!!
Skicka en kommentar