KÖTT

Jag kan inte steka kött.

Inte om mitt liv så hängde på det.

Inte ens om någon höll en pistol mot mitt huvud och väste

stek om livet är dig kärt annars jävlar

Hen hade fått skjuta skallen av mig.

Jag har aldrig, inte en enda gång under dessa mina 35 år på jorden, lyckats få till det som folk kallar

den perfekt stekta köttbiten.

Alltså har jag för länge sedan slutat försöka.

Jag lagar ju mat. En massa mat. Steker, ångkokar, långkokar.

Ah. Långkok.

Det fina med långkok är att det inte går att misslyckas. Ja, det vore väl om man råkar glömma bort det helt och hållet. Men knappt ens då. Långkoket är min vän. Kött som säljs så där snitsigt styckvis är inte ens en avlägsen bekant. Det är en granne som vill kallprata. Och det kan jag stå ut med. En liten stund. Innan det börjar krypa i mig.

 Jag har lyckats med konststycket att döda jag vet inte hur många fina köttbitar genom åren. Vackert marmorerade och dyra som skam har de slutat sin ungdoms dagar i mitt kök där de förvandlats till seg kartong. 

Ett öde värre än pyttipanna.

Därför undviker jag att steka kött.

För allas skull.

Det slutar liksom aldrig bra.

Men så stod jag i köttdisken häromdagen och tänkte

jag är ju faktiskt mycket bättre på att laga mat nu än vad jag var för några år sedan

och 

snyggare är jag också

och

nog måste väl mina stekarskills ha utvecklats till det bättre vid det här laget?

och

jag är säkert en djävul på att steka kött nu 

Så jag köpte två fina entrecôter och begav mig full av förväntan hemåt för det ultimata eldprovet:

att få till den perfekt stekta köttbiten.

Att misslyckas fanns liksom inte ens på kartan. Jag kände mig som en masterchef.

Jag lät köttet ligga framme tills det var rumstempererat. 

Torkade omsorgsfullt bort överflödig vätska med hushållspapper.

Saltade och pepprade 45 minuter innan stekning.

Så långt allt väl.

Lät stekpannan bli helvetiskt varm innan jag hällde i olja.

Showtime!

I med köttet.

Jag pressade ner det med stekspaden. En minut per sida.

Sedan snabbt över på en plåt och in i ugnen på 130 grader i ca 5-10 minuter. 

De här bitarna var inte överdrivet tjocka, så jag tänkte 4-5 minuter. Max.

Sanningens minut. Är de vackert rosa inuti eller har jag lyckats förinta ytterligare två köttbitar?

 ...

 

Här har jag valt att censurera det utbrott jag fick när det stod klart att köttet var

gråare än en regntung göteborgshimmel i mitten av februari

Jag har även valt att inte visa hur jag, fly förbannad över detta köttiga nederlag, åt upp inte en, men båda köttbitarna. Det vill säga ungefär en halv ko. I ren ilska. Direkt från plåten.

FAN.